Hon kom med taxi en regnig morgon i slutet av september 1999, eskorterad av fyra damer från Stockholms Stadsmuseum. På biblioteket i Kista fanns hennes nya sarkofag iordningställd, färdig att hysa sin innevånare. Veckan innan hade sarkofagens luftfuktighet och temperatur kontrollerats med noggranna mätinstrument och personalen från Stadsmuseum var nöjda med mätresultaten.

 Hon låg i en pappkartong och alla benbitar och gravgåvor var invirade i silkespapper och förpackade i prydligt uppmärkta plastpåsar av samma sort som man fryser in bär i - en påse för varje typ av ben. Ryggkotorna i en påse, revbenen i en annan osv. Kraniet var insvept i ”bubbelplast”. Det kändes lite märkligt att uppleva detta ca 1150-åriga skelett omgivet av våra moderna förpackningsmaterial!

 Botten av sarkofagen är täckt av ”blästersand” som är tillräckligt ren och torr för att användas för detta ändamål. Alla stenar (utom en)  i stenraden som finns runt Ärvingekvinnan är plockade under den stora kraftledningen nära Akalla och de är också ordentligt skurade i kokande vatten innan de lades på plats.

Vem var då Ärvingekvinnan? 
Ja, det är det ingen som vet. Hennes grav hittades när Stockholms gatukontor schaktade för en väg i samband med att Kista bostadsområde byggdes 1976, som det står i Jocke Arfvidssons artikel i Hembygdsboken. Graven var väl bibehållen och den innehöll flera intressanta gravgåvor. Gravgåvorna visar att hon var en rik kvinna med hög social status, med dåtidens mått mätt.
 Hennes omtalade kariesangripna tänder berättar att hon hade haft riklig tillgång till sötsaker och det var nog inte alla förunnat på den tiden. Även om man inte är tandläkare kan man tydligt se att flera av hennes kindtänder är helt urgröpta av karies och att tandbenet är sönderfrätt. Hon hade också en varbildning i överkäken. Troligen har hon haft två väldigt plågsamma sista år i livet. Kanske var det också hennes tänder och tandproblem som orsakade en blodförgiftning som hon dog av?
 Om det är någon som undrar över varför hennes händer och fötter, som finns med på vissa bilder, inte finns med nu i biblioteket så beror det på att hennes egna händer och fötter multnat bort och att hon fick ”låna” någon annans när hon visades på Stadsmuseum. Tidigare kompletterades fynd med saknade delar, numera visas fynden exakt som de hittades vid utgrävningen.
 I samband med att hon packades upp - ben för ben - frågade jag om man hade hittat några fragment av hennes kläder. Ibland, har jag läst, kan det finnas fibrer av tyg bevarade under t ex spännbucklorna. Spännbucklor är en slags broscher som fäster ihop klädedräkten. Den av museidamerna som jag pratade med hade för sig att man också hade funnit tygrester hos Ärvingekvinnan. Hon hade troligen varit klädd i en ljus linnesärk när hon begravdes och över den hade hon en blå hängselkjol av vadmal (ylle). Att vara klädd i blå kläder var på den här tiden också ett tecken på att vara förmögen. Den blå färgen - indigo - kunde inte framställas här i landet med hjälp våra råvaror utan måste importeras från utlandet. Över axlarna hade hon en schal som hölls ihop av ett spänne med ormmotiv.
 Hennes för sin tid höga ålder, 50 - 65 år, tyder också på att hon tillhörde dåtidens överklass med god tillgång till mat.

Vad kunde en kvinna heta i början av vikingatiden?
”Millie” har jag hört att några kallar henne för nu, med tanke på det förestående millennieskiftet och hon kallades för ”Snövit” av de arkeologer som som arbetade med utgrävningen av hennes grav. Grävningen var ju  inte planerad i förväg utan fick göras sedan graven hittats och innan vägen kunde byggas. Därför gjordes  utgrävningen på senhösten i  både regn och snö och den var färdig till Lucia.
 På runstenar i närheten finns flera kvinnor omnämnda. På Eggeby-stenen finns Ragnälv, eller Raknilfr om man läser runa för runa. På Kista-stenen, som undertecknad nyligen ”ärvt” fadderskapet för, kan man läsa om Holmfrid (Humfrithir) och Jovurfrid (Ifuthur). På Hägerstalundsstenen handlar runslingan om Inga (Ikur) och hennes söner. Med tanke på att Eggeby-stenen är den äldsta ristningen på Järvafältet borde namnet Ragnälv ligga ”närmast” Ärvingekvinnans tid.

Invigningen
Den 6 oktober 1999 firades Ärvingekvinnans återkomst till sin gamla hembygd efter ca 20 år i Stadsmuseums  forntidsutställning och några år i ett magasin. Ett hundratal intresserade, varav många klädda i vikingatida dräkter,  hade samlats i biblioteket och till tal, trudelutter på ett vikingatida horn, vikingatida dryck med tilltugg (mjöd och torkade äpplen) drog tre nutida barn bort skynket från sarkofagen och alla kunde glädjas åt att Ärvingekvinnan nu var återbördad till den miljö där hon hör hemma.
 Min make, Bengt, läste den dikt som han skrivit till Ärvingekvinnans ära på ett vikingatida versmått (allitteration = bokstavsrim).

Ärvingekvinnans ärade vänner,
Varden varmt välkomna till den gamla varelsens vistelse,
Sarkofagens sagolika skelett,
Visar vikingatida varelsers värv,
Fynden föreställer forntida föremål,
Gravarnas gåvor gavs av givmilda fränder,
Till kvinnan vars kranium om elakartad karies vittnar,
Nu är hon Kistas käraste kärring,
Så bästa besökare; nu hör hon hemma här!

Nu när Ärvingekvinnan är hemma igen kommer hon att bli en länk till vår historia för både skolbarn och vuxna. Guidade visningar kommer att anordnas framöver. Undrar just om hon skulle känna igen sig i vårt nutida IT-samhälle, där bilder av henne nu ligger ute på Internet ...

Maj Östberg Rundquist